En sagovärld

"Koloniträdgård?! Det är väl sånt som pensionärer håller på att påta i...?", det var makens respons när jag föreslog idén för ett par månader sedan. Men efter att ha funnit vårt blivande koloniområde i Ystad ändrade han uppfattning. Att gå omkring där är som att stiga in i en liten sagovärld där solen alltid skiner och fåglarna alltid kvittrar.

Eftersom jag är intresserad av saker och tings härkomst följer här lite historia; Koloniträdgårdarna gjorde sitt intåg i Sverige vid sekelskiftet. 1800-talets industriella revolution lockade utarmade bönder till städerna för att arbeta på fabriker och dessa stadsbors familjer anmanade en ny livsstil inne bland gator, torg och bakgårdar. När staten tillhandahöll mark till koloniområden var det i syfte att låta fabriksarbetare samt deras fruar och rännstensungar få tillgång till frisk luft och möjlighet att dryga ut matkassan något genom att odla eget.

Idag finns inte riktigt samma behov av att hushålla med kapitalet, dessutom är det sannolikt inte mycket billigare att odla eget än att köpa i affären, men frisk luft och kroppsarbete kan troligtvis inte skada detta sekelskiftets kontorsnissar. Dessutom drivs många, däribland undertecknad, av en slags längtan efter att bruka jorden. En önskan om att vara en del av ett litet naturligt kretslopp som kräver vatten och näring men som förhoppningsvis [*hoppas, hoppas*] ger tillbaka i form av grödor, frukt och bär.

Som tur är har pensionärerna inte ensamrätt på egenodlat även om man skulle kunna tro det när man strosar längst de små gångarna inne bland koloniträdgårdarna. Vi har redan fått ett smeknamn. "Ungdomarna", det är vi det! Så nu ska dessa ungdomar dra på sig trätollorna, hämta rullebören och sätta igång och odla päror!