Hjälp, vi har blivit med koloni!

Ett par minuter efter att vi fått nycklarna till kolonistugan i vår hand satt jag på en av trädgårdsstolarna med huvudet mellan benen och försökte få syre till hjärnan. Panikångesten kröp under skinnet på mig. "Jag fattar ingenting, det var väl precis det här du ville?!" frågade maken oförstående.

Visst var det så! I flera månader hade jag bedrivit min kolonikampanj och med genomtänkt marknadsföring sålt in idén till maken. Till sist var han lika såld som jag och köpet var ett faktum. Och då börjar jag blekna i ansiktet och svaja ostadigt.

När jag samlat mig så pass att jag kunde tala igen fick jag fram "Jo, det var det... men det var inte så här jag hade föreställt mig att det skulle vara... jag såg framför mig en grönskande odling med en härlig, nästan drömsk trädgård... och vi har gått och köpt oss en... en... en pensionärsträdgård!!!

Och det var i sanning vad vi hade gjort. Stor gräsmatta, brandgula tagetes och mitt hatobjekt bland alla blommor; penséer. Men det värsta av allt var ändå plastblommorna. Plastblommor i små vaser i stugan, plastblommor i kruka på trädgårdsbordet, plastblommor i amplar vid uteplatsen, plastblommor överallt... ja, till och med inne på damernas bajamaja!!!

Efter att paniken lagt sig och jag faktiskt kunde se själva tomten, jorden och möjligheterna bakom alla dessa obehagliga tingest kom också insikten. Tanken var ju inte att vi skulle köpa vår drömträdgård, den ska vi ju skapa själva! Så nu har vi lite att göra, om vi säger så...

Innan alla plastblommor kastades hann jag skaffa bildbevis på härligheten. Penséerna fick dock inte vara med på bild och de har nu gått en långsam uttorkningsdöd till mötes.